Man kanske borde börja med detta igen...

Ja precis så, man kanske borde börja skriva igen. Det kanske hjälper en att hålla ordning på tankarna?

Jag vet att det var länge sedan jag skrev och det har varit ett medvetet val. Jag har inte vetat vad jag kan skriva, får skriva eller vill skriva.
Det senaste halvåret har det hänt ganska så mycket.

Strax efter att jag skrev det senaste inlägget om att ha träffat Christoffer så träffade jag en kille som hette Henrik. Vi gick ganska så långsamt fram, träffades några timmar i taget och pratade. Vi trivdes bra ihop, han hade 2 barn och va nyskild (31 år gammal). Vi tillbringade en långhelg på öland då vi bland annat tältade och ägnade tid åt varandra. Mina vänner tyckte om honom och vi hade det bra, vi gjorde mkt roligt ihop.

Efter ett tag så började dock mer och mer komma fram som han inte hade berättat, bland annat att han inte va skild än.
Jag började få svårt att lita på honom och tvivlade mer och mer vilket bara ledde till massor av bråk och disskussioner tills han helt plötsligt - i slutet av Oktober- hade träffat någon annan(!!!).

Ja de gjorde ont, och ja, jag har om möjligt ännu svårare att lita på folk efter det.

Efter det så tog det någon månad så träffade jag Johan, vi har fantastiskt trevligt ihop, men det finns inga kännslor (som om det har stoppat mig innan ;) ) Vi träffas på lika villkor, vi har trevligt, pratar, dricker öl, nuppar, sover och nuppar lite till och båda trivs ganska bra med de.

Strax innan nyår så hade jag skrivit med en kille från Karlskrona ett tag, jätte trevlig och ganska snygg! Vi bestämde att vi skulle träffas och så blev de! Jag åkte dit och träffade Emanuel, en jätte trevlig och mysig kille i samma ålder som mig. Vi pratade och gosade (läs, vi hade inte sex). Jag va tvungen att åka å jobba tidigt på morgonen men vi pratade en del efter och vi ville båda träffas igen.

Eftersom Emanuel pluggar på annan ort så blev det hela lite svårt att få ihop och han kunde inte bara åka hem huxflux men nu träffade jag honom igår tills idag.
På vägen hem kunde jag inte annat än bara reflektera över att något känndes konstigt, jag kan inte sätta fingret på vad men något är det.
Han har lovat att va rak och ärlig men det känns som om det är något han inte säger.

Jag vet inte vad jag ska tycka tänka och känna. Om jag borde prata med honom om det eller låta det vara och se vad som händer?

Livet blir inte lättare av att man lider av pms och extrem trötthet...