Jodå, om än senare än tidigare dagar så kommer det ett inlägg även idag!
Dagen har varit ganska så lugn, jag och min kära mamma har mest såsat. Dock hade jag en tid hos barnmorskan för att byta ut min spiral som jag hade haft i 5 år innan jul (borde ha bytt redan då).
Åkte till apoteket och skulle hämta ut den nya spiralen innan besöket och expediten tittar lite på den 50cm långa kartongen och frågar om jag har haft den innan. Jag svarar vänligt att jovisst har jag det! Hon skrattar lite och säger att ja, då vet du att det inte är så illa som det ser ut. Hahaha, nä bara mö värre tänker jag men säger inget. Jag löser ut spiralen med den nya ungdomssubventionen (gäller numera till 25) och piper iväg till familjecentrum i norrliden. Mamma fick åka med som stöd och backup ifall jag inte skulle klara att köra hem.
Denna gången fick jag piller för att underlätta insättningen av spiralen, känndes ganska bra eftersom det i princip var omöjligt senast.
Jag kommer ihåg den enorma smärtan sedan sist och var hypernervös, så nervös att jag mådde illa. Men där hamnade jag iaf, med benen i vädret i en gynstol, uppskattar inte kännslan av att ligga där.
Denna gången gick det otroligt mycket lättare och var inte fullt så smärtsamt att sätta in den nya (med det inte sagt att det inte gjorde ont, för det gjorde det).
Men nu är den på plats och det känns som om livmodern har slutat krampa åtminstone.
Nu klarar jag mig på denna fram till 2019 om inget annat!
Nog om spiraler.
Har en liten känsla av attjag borde prata med Emanuel och reda ut tankar och kännslor men det är så svårt! Dels för att det är svårt för honom att hitta tid att sitta å prata under veckorna och dels för att jag inte vet vad jag ska säga. Jaja, vi får väl se hur det blir. Jag hoppas väl på att bitarna ska falla på plats av sig själva.
En tanke som slog mig idag när jag duschade va att man i regel tycker det är underbart skönt att duscha, men att gå ut och bli blöt av regn är inget som någon uppskattar... Jag skulle vilja förstå den logiken, båda delarna är vatten som kommer ovanifrån. Att det kan bli lite kyligt är ett faktum jag absolut förstår, men under sommaren exempelvis. Ett underbart väldoftande sommarregn, varför vill man inte vara ute i det?
Som liten älskade jag att vara ute i regnet, helst utan regnkläder. Men det har försvunnit med åldern. Vad beror det på tro? Att samhället säger att det ska vara så? Uppfostras man till att inte uppskatta annat väder än vindstilla och solsken?
Tänkte dela med mig av två filmtips, detta är filmer som jag normalt sett kanske inte tycker är så värst upphetsande, men båda är verklighetsbaserade, antaratt det gör att man fastnar lite extra för dem.
Den ena är "The machinegun preacher" - den handlar om en ex-kriminell man i USA bygger ett barnhem i det inbördeskrigs drabbade Sudan, hur har gör striden till sin egen och tar sig an alla dessa föräldralösa barn och ger dem ett hem och en familj.
Den andra filmen, "Lone survivor" handlar om en specialstyrka i USAs försvar som gör en misslyckad operation i Afghanistan. Eldstrider utbryter, männen dör och en man är då såklart ensam överlevande. Jag fick även se intervjun som gjordes efter att filmen släpptes, där "överlevaren" berättar att dem i filmen har bantat ner alla skador och allt som hände rejält för att överhuvudtaget kunna visa det.
Två filmer som är mycket bra och jag hoppas att fler vill se dem.
Over and out från mig och Sessan! Natti på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar